Hem > Forum > Stress > Stresshelvete, kognitiv dissonans och kluven i bitar

Stresshelvete, kognitiv dissonans och kluven i bitar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag tror jag blir galen snart. Att livet har ett flertal vägar man kan följa är väl inget nytt men vilken väg som är rätt är en bra fråga. I vilket fall så är jag iallafall tvungen att välja en väg/sätt att vara snart för nu har jag återigen lyckats kluva mig själv i min identitet, vad jag gillar och min allmäna “attityd”. Jag inser att jag sedan lång tid tillbaka har velat fruktansvärt mycket med vad jag vill och vem jag vill vara och det har skapat den här mentala klyftan i mig. Jobbigast av allt är att jag vet att hur jag än gör så måste jag förändras för det är bara förändring som kan göra mig hel. Jag vet dock inte vilken väg som känns mest rätt och vad/vilka saker jag ska behöva välja bort för att saker ska kännas bättre. Om det inte vore för min ständiga osäkerhet, allt undvikande och rädsla för att missa så hade kanske saker och ting varit enklare men just nu vet jag verkligen inte. Vill leva men känner mig så stressad och deprimerad att jag nästan vill skjuta mig själv.

    Vad du än väljer så ta inte livet av dig, det förstör livet för dina anhöriga. Min pappa sköt sig i huvudet. Jag kommer aldrig bli av med den synen och mitt liv är förstört för alltid.

    Jag har alltid levt med känslan att om jag bara gör si eller så blir jag lycklig. Men min pappa sa nått klokt “det är inte det som är problemet, det är inom dig” typ. Man måste finna en inre frid. Personligen kommer jag aldrig finna någon sådan det vet jag.

    Trådstartaren

    Vad du än väljer så ta inte livet av dig, det förstör livet för dina anhöriga. Min pappa sköt sig i huvudet. Jag kommer aldrig bli av med den synen och mitt liv är förstört för alltid. Jag har alltid levt med känslan att om jag bara gör si eller så blir jag lycklig. Men min pappa sa nått klokt ”det är inte det som är problemet, det är inom dig” typ. Man måste finna en inre frid. Personligen kommer jag aldrig finna någon sådan det vet jag.

    Jag kommer nog inte överväga att ta livet av mig oavsett vad, men visst fan kan jag känna en stor hopplöshet och att jag ibland önskar att jag bara somnade in. Nu har det ju blivit som att hur jag än gör eller väljer att gå tillväga så känns det bara fel, känns bara ogenuint, klarar inte av att ta konsekvenserna, eller helt enkelt bara ger upp och ramlar tillbaka. Det känns som en jävla mardröm ibland som man blir fullständigt mörkrädd av, och då räknar jag inte ens med den ambivalens och regelbundna identitetskris jag upplever. Enda sättet för mig att inte gå under fullständigt är att göra mitt bästa för att distrahera mig på något sätt och att försöka att inte tänka på det. Men det är svårt och förjävligt rent ut sagt. Självmord är det som sagt ingen direkt risk att jag tar, jag är på tok för rädd för hur det skulle vara för att ens våga mig på.

    Trådstartaren

    Jahopp, skiten bara fortsätter. Jag har försökt förklara för människor vad jag går igenom, men även om dom lyssnar så förstår dom inte. Min identitetskänsla är helt åt helvete och har varit det länge nu. Jag vet inte vad jag ska göra åt det eller om det ens finns någon enkel lösning. Mina erfarenheter av saker och ting är så totalt hoptrasslade på ett sätt som bara får mig att känna hopplöshet. Som sagt, vet inte vad eller hur jag ska göra, hade gärna tagit hjälp av någon som förstår men det verkar mycket begärt tydligen.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.